Jag är i skrivande stund 33 år gammal, med ungdomsdiabetes sedan fyra års ålder. Nedstämd av långtidsarbetslöshet gjorde jag det medvetna valet att, i brist på sedan länge utspädd jobbsökarenergi, bli mer och mer inaktiv i hemmet och glädja mig med allehanda onyttigheter. Alltmedan åren gick växte jag mig större och större, från mitt smärta 68,6 vid studenten, till hela 108 kilo. Tillsammans med all den nedstämdhet och det försämrade självförtroendet man kan räkna med i passagerarsätet. Jag gick igenom mina NovoRapid- och Lantus-ampuller i rasande fart, med 300 ml-byten så tätt som vart tredje dygn. Jag mådde bäst ju mer jag fick hålla mig hemma, ju kallare det var utanför så jag kunde dölja min kroppshydda under lager på lager av ytterkläder. Jag och sandstranden, två obekanta motpooler sedan tiden då barndomssprittet fortfarande fanns i benen. Vid varje ICA-handel jag tvingades utföra belönade/tröstade jag mig alltid på vägen hem, tuggande på två, tre valfria godisstycksaker, helst av dubbel- eller X-tra Size-modell. Trots stadigt äktenskap sedan åratal tillbaka, trots suverän relation till mina föräldrar, en helt önskvärd uppväxt och trivsamt hem, kändes mitt liv eländigt och hopplöst.
SENVÅREN 2012, SJÄLVINSIKT & VÄNDPUNKT
En dag ringer telefonen. Jag pausar actionfilmen på datorn någonstans mitt i ett ändlöst skjutande och höjer ena ögonbrynet då min kusin hörs i andra änden. Hon frågar om jag har möjlighet att vakta deras krypgamla barn en timme medan hon besöker frisören på bokad tid. Utan något bättre för mig antog jag utmaningen och fotförde mig strax därefter över till deras lägenhet i samma bostadsområde. Uppdraget var alltså att passa ett enda barn, gammalt nog att nyligen börjat krypa - och äta banan! En hel timme spenderade jag på golvet, krypandes jag med. Krypandes likt en stalker, efter barnet, mellan utspridda högar av leksaker på vardagsrumsgolvet, med blott korta pauser för att leka och hantera allehanda nöjestillhyggen.
Timmen gick och jag stannade som per automatik så snart jag hörde nyckeln sättas i lägenhetens ytterdörr. Jag satte mig på knäna på vardagsrumsgolvet, rak i ryggen och ägnade, för första gången på hela timmen, en tanke åt mig själv och min status. Det var först då som jag noterade svetten fullkomligen rinna ned för min panna. Som jag kände hur andningen - flåset - pressade fram genom min luftstrupe. Som jag kände hur all min energi var som bortblåst, gradvis förbrukad tvärs över rumsgolvet där jag och barnet masat oss fram. Det kändes i all ärlighet som om jag precis var färdig från ett högintensivt gympass, enligt grundlös liknelse. Snabbt försökte jag återhämta andan och torka svetten från pannan innan min kusin fick syn på mig. Min fysik var helt klart ett personligt nederlag. Ett nederlag jag helst behöll för mig själv.
Vi som pratat om att skaffa barn. Min älskling och jag. Och detta är vad jag knappt orkar med...
Mitt framtida barn förtjänar mer av sin fader, precis som min sambo (nu fru) förtjänar mer av sin partner!
LIVSSTILSFÖRÄNDRINGEN DRAR IGÅNG
Jag var ej sen med att presentera min önskan om förändrad livsstil för min sambo. Hon accepterade till och med att lägga en del av vår gemensamma buffert på ett automatiskt motionsband åt mig att börja motionera på (då jag, som nämnt, trivdes bäst i hemmet). En investering på några tusenlappar. Ett stort åtagande för ett par med bristfällig ekonomi. Men det var vad jag behövde! Ty mitt samvete skulle aldrig hålla om denna maskin, denna investering, skulle komma stå obrukad, bortkastad. Liksom läget just idag så spenderade jag hela stundande helgen med att läsa på och leta upp allehanda tillvägagångssätt för att så kvickt, men så hälsosamt och långvarigt/stabilt som möjligt, gå ned i vikt. Det tog ej lång tid förrän jag fann min gyllene kombination: Periodisk Fasta och Intervallträning/-motion!
Sedan senvåren 2012 har jag levt med Periodisk Fasta. Till en början på det vanligaste upplägget; 16 timmar fasta, åtta timmar matfönster - varje dag, sju dagar i veckan, 52 veckor om året. Till att idag fasta upp till 23 timmar per dygn, med en enda måltid (kvällsmat). Det tog mig blott ett par veckor att bli kvitt den konstlade hunger som först satte in, då magen ej fick den frukost den blivit så onaturligt programmerad med sedan barnsben. Sedan sommaren 2012 har jag ej upplevt riktig hunger, fastän aptiten och matlusten finns kvar såklart. En naturlig mättnad som varken behöver kolhydrater eller fett för att stå sig. En naturlig mättnad som ej kräver någon särskild föda överhuvudtaget, och som därmed ej påverkar blodsockret. Detta har fått till följd att de insulinampuller jag tidigare bytte var tredje dygn, nu sträcker sig halva månader igenom.
På den vägen har det varit fram till idag - och kommer fortsätta vara, i alla fall med matschemat. Det automatiska motionsbandet sålde vi vidare för ett par år sedan efter jag landade ett tidsbegränsat arbete på stadens Friskis&Svettis och börjat motionera på deras jympapass. Fram till idag har jag gått ned 23 kilo - från mina 108 ned till 85 kilo. 23 kilo på två år, helt på egen hand, med support från såväl fru som släkt, familj och vänner. En vikt som hållit sig i ytterligare två år. Det var mycket deras förtjänst att jag lyckades. Det första jag gjorde var att berätta för allt och alla jag känner om mina viktminskningsplaner. Det, tillsammans med motionsbandsinköpet, i kombination med mitt samvete, gjorde det praktiskt taget omöjligt för mig att kunna dra mig ur mitt åtagande. Det blev en ny livsstil som jag lyckades integrera mycket väl i min vardag och som kommer hålla i längden (vilket jag med säkerhet kan säga efter snart fyra hela bekymmersfria år).
LCHF LIGGER OCH PUTTRAR I BAKGRUNDEN
Första gången jag hörde talas om LCHF och dess upplägg - vilket framfördes till mig av skeptisk talare som - att dränka allt man äter i fett, flott, sky, grädde och smör - så fnös jag åt alltihop. Vilken totalknäpp idé - det är ju fett "man" vill BLI AV MED, HALLÅ!!?! Nej, glöm det, kom som följd från matinsatt folk runtom mig. Det är allsidig husmanskost som gäller, och jag avfärdade hela konceptet lika snabbt som det oinbjudet ramlat över mig. Men då jag vistas till stor del på diverse mat-, tränings- och viktminskningssajter, samt det faktum att LCHF snabbt bredde ut sig över landet, var det nästintill omöjligt att hålla sig borta från ämnet. Fler och fler började blogga och skriva forum om hur de gått över till LCHF samt hur mycket bättre deras liv blivit. Jag fortsatte dock att rycka på axlarna och skänka en tanke åt de +30 kilo jag själv gått ned utan en massa extra fett i maten.
Men varefter jag minskat i vikt, varefter jag börjat må bättre och bättre, så har mitt intresse för matlagning, motion och kost likvärdigt vuxit sig större. Jag har träffat fler mat- och hälsoexperter som ej varit sena med att ge mig små tips som att dra ned lite på potatis och pasta. Tag lite mer kött, fisk och grönt istället. (En av LCHFs hörnstenar - men presenterat för mig på ett mer subtilt sätt som gjorde att jag fick mycket lättare att öppna mig för, samt taga in dessa råd.) Jag följde färg och har sedan hösten 2013 omfördelat mina tallrikar mer åt köttet och mindre åt kolhydraterna. Dock stod jag fortfarande lika fast besluten, samt ogillande, mot LCHF!
Via forum och sajter började jag komma mer och mer i kontakt med LCHF - men det var något jag omedelbart inte gillade från själva LCHF-communityn. Jag kände av en irritation, en bubblande ilska, ett starkt ogillande, mot alla kaloriräknare (vilka ofta nämndes via öknamn). Kanske för att LCHF ganska säkert fått tagit emot mycket skit själva, vilket inte alls kan ha varit roligt. (Jag fick själv ta emot ett antal näsrynkningar för mitt överhoppande av den "absolut livsnödvändiga, annars är man så gott som död innan lunchen"-frukosten. Men antagligen ej i lika stor utsträckning.) Med enormt stark skepticism klickade jag mig in på fler och fler trådar, inlägg, reportage och uttalanden om LCHF - men kunde ej hjälpa att någonstans, djupt inom mig, så smått börja värmas upp för tanken.
LCHF bygger ju på människans naturliga sätt att äta och föda sig själv, som jag förstått. Det är ju faktiskt exakt vad Periodisk Fasta innebär också, fastän PF snarare handlar om själva schemat för de naturliga tidsspannen att äta på. Hmmm.... njaaamen.... kanske ändå... Med tiden insåg jag även hur jag redan börjat en vag, vag anpassning för LCHF genom mina omfördelade matupplägg.
Nu har det gått ytterligare lite tid. För ett par år sedan så orkade jag inte vara skeptisk längre. Jag slängde av mig oket av avståndstagande mot LCHF under muttrandet "Äsch, vad sjutton. Det verkar ju vettigt!"
INFÖR BLOGGSTARTEN
Nu har jag bestämt mig. På fredag sätter jag igång! Det känns lite som att jag precis valt att skriva läsårets största tenta om tre dygn. Jag har nu mängder av information, kunskaper och erfarenheter jag vill få ut till andra diabetiker som icke-diabetiker. Det finns så många diabetiker som står väldigt skeptiska mot LCHF (samt periodisk fasta) då detta strider så starkt mot alla de kostråd vi vanligen blivit programmerade med sedan barnsben.
Med LCHF har jag fått bukt med såväl lätt orolig mage som medelsvår acne, samt ämnar bli av med ytterligare några av mina återstående 85 kilo. Egentligen har jag inte någon exakt vikt som mål, snarare att bli av med den sista tillstymmelsen till bilring runt min mage. En av mina största drömmar, hur fåfängt det än må låta, då jag alltid legat åt det knubbigare hållet sedan barnsben. Min förhoppning är att LCHF kan svarva bort det sista kvarvarande bukfettet.
Det känns som ett mycket spännande steg i behövlig riktning att sätta igång med denna blogg! Det finns fortfarande mängder av folk som börjar värmas upp inför LCHF och kan behöva lite inspiration på vägen, samt möjligheten att eventuellt kunna hjälpa andra med min vunna kunskap genom åren. Såklart även att förhoppningsvis få uppleva en ännu mer förhöjd livskvalitet inom en stundande framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar